Tresamhet

Vi har delat en längtan. Hon och jag. Vi har pratat om framtiden. Om att det skulle vara kul att vi väntade samtidigt. Fast jag vet att hon pratat om det med andra tjejkompisar med. Jag vet att jag pratat om det med andra tjejkompisar. Det är något som tjejer gör. Vi tycker om att planera i framtiden och vi delar gärna upplevelser med tjejkompisar. Verkligheten är inte lika lätt att kalkylera. Tjejkompisar som fortsätter vara tjejkompisar när de får partner så partnerumgänge bildas. Sedan när de kommer knoddar väntar tjejerna samtidigt för att slutligen se barnen leka med varandra medan de växer upp. Drömscenario, inte verklighet. Hur många par fortsätter ens vara par?
Statistiken ser trist ut...

Vilket fall. Vi har som sagt längtat tillsammans och som jag upplever det känt på ungefär samma sätt. Jag skrev om en avundsjuka i bloggen och hon säger ”Det första du skrev känner jag precis igen mig i ... det måste vi prata mer om snart... över VINGLAS innan det är försent :P haha”.
Så det gjorde vi och det är på gränsen att jag nästan var gravid då. Så konstigt det kan vara. Då hade jag inte en tanke på att det ens kunde vara så. Vi pratade om massa annat med förstås men bl.a. om att vara redo och så den här eviga längtan.

Bland mina vänner är hon en av de yngre. Inte för att ålder på något sätt spelar roll men i det här fallet tycker jag det är intressant. Jag känner nämligen ingen överhuvudtaget som har bättre hand om barn än henne. Möjligen min syster men hon har nästan dubbla livserfarenheten och jobbat med barn sen 90-talet (längre?) samt universitetsutbildning inom pedagogik och läser nu lärarhögskolan parallellt med dagisjobbet. Just det, hon har tre barn med.
Så då tycker jag det är ganska imponerande att en 23åring har den fantastiska förmågan. Hon kommer bli världens bästa mamma. Det är jag säker på. Eftersom jag vet hur redo hon är, hur mycket hon vill och hur mycket hon längtar så kändes det svårt att berätta att det var dags för mig. Jag visste att hon skulle bli glad för min skull. Överlycklig. Men jag lämnade henne ensam med sin längtan. Även om hon har fler vänner som inte har barn och som säkert  kan längta tillsammans med henne blev jag ännu en i raden som gick före henne i kön. Ännu en som säger ”jag är gravid”.

Men vet ni vad? I min fina väns ögon såg jag 99% glädje och 1% längtan. Hur mycket vi än pratat om att vi avundas andra såg jag inget av det i hennes ögon. Det enda personliga jag såg var 1% längtan.
Jag har en fin vän som kommer att vara ett fint stöd under mina 9 månader och slutligen kommer hon att bli en helt fantastisk gudmor till mitt och Andreas barn!

Jag är så glad att jag har Minna!

<3