Tresamhet

Morbror:  Om du är så där stor nu så tror jag du kommer bli jättestor.

Jag: Det tror jag med för det är två i min mage.

=)

Vi lämnar tresamheten  och flyttar till fyrsamhet:

fyrsamhet.blogg.se

Eftersom jag skrivit att vi hade en väntande ul-tid igår ska jag kanske lämna ett litet livstecken idag så ni inte tror att något är galet. Armar och ben satt där de skulle :)
Igår åkte vi direkt till Kungsängen från KS och sen till min familj så blev inget skrivande då. Vi ville ju visa våra fina foton :) Blev en liten tur upp till Helena & Krister också.
Det är verkligen en speciell upplevelse att ligga där och se vad som finns innanför sin mage.
Helt fantastiskt.

Vi fick vår BF flyttad ganska mycket, 10e augusti är nya datumet. Konstigt tycker jag eftersom vi plussade den 1 december och jag hade min senaste mens första dag den 29de oktober. Det är inte så otroligt mkt tid därimellan :) Tyckte vi fick veta väldigt tidigt om graviditeten redan innan men nu är det ju ännu tidigare.

Jag har alltid haft regelbunden mens men eftersom vi slutet med p-piller i september så hann jag naturligt nog aldrig få koll på hur den kom så att datumet flyttar sig lite är jag med på, däremot inte att vi plussade så kort efter tillverkning :) 14 dagar, säger inte testen tidigast 19 dagar?
Dessutom tyckte jag redan innan att jag fick otrolg tidig symptom. Halsbrännan kom ju t.ex. efter bara ngn vecka(!) och varade sedan konstant i tre månader, nu har det faktiskt avtagit lite till att "bara" visa sig på morgonen och vid vissa maträtter.


Mjaa, vad säger man...
Livet är spännande :) 

Det var sjukt svårt att fota magen själv med en systemkamera. Den e så stor o klumpig när man ska ta med en hand. Fick till det tillslut iaf :) Tog en bild uppifrån med för att ni skulle få mitt perspektiv på det hela ;) men det såg bara knasigt ut och objektivet blev som en skugga ovanför naveln. Kanske en annan gång när jag mot min vilja använder lilla kompaktkameran. Sämre kamera får man leta efter!

Imorgon går vi in i v.19 v.18. Det är faktiskt första bilden jag tar. Tänkt hela tiden att det är kul o ha kvar men det har inte blivit av. Borde förstås ha tagit en förebild eftersom att vi planerade bebisen men det är väl heller inget man gör ;P bara tänker...Precis när vi plussat såg man förstås inget på magen men då var jag semsterlönnfet och ville inte minnas min mage i det formatet som en "innan bild".
Jag ser iaf stor skillnad på hur jag såg ut förut men på vågen har det inte hänt så mycket alls. Jag klagar inte, gissar att det kommer sen ändå.

Jag missade det fina vädret i helgen. I alla fall till stor del. Fick titta på solen genom jobbfönstret. Rätt jobb i alla fall eftersom solen når in till butiken vilket den knappt gör till Grimman. Har fått låna ett foglossningsbälte av min ”svägerska” Maria vilket verkligen gör skillnad när jag jobbar. Vet faktiskt inte om jag hade kunnat fortsätta i butiken utan det. Jag tror inte det, inte i nuläget. Hoppas ju fortfarande att det ska gå över eller iaf mattas av...
I skolan och på andra jobbet kan jag däremot inte använda bältet, trivs inte alls med att ha det när jag sitter men problemet har varit allra störst i butiken så det är kanon att ha det där iaf. På Grimman kan jag variera position på ett annat sätt så det har funkat helt okej där hittills. Skolan ska gå bara, jag ska klara den här terminen oavsett vad!!!

Hade ångest över denna måndag eftersom jag behövde göra klart gruppuppgiften och kände stressen krypa i kroppen. Uppgiften i säg kändes inte svår men jag har svårt att koncentrera mig när jag har kort om tid och när en hel massa annat konkurrerar om platsen i huvudet och tiden på dagarna.
Ägnat en del tid i helgen åt att läsa i boken, framförallt till och från jobbet, men hade ingen aning om hur pass mycket mina orangemarkeringar i boken egentligen skulle hjälpa mig. När jag kom hem från jobbet igår (hämtad av prinsen) satte jag mig i sovrummet med hörselkopor på och försökte göra så mycket som möjligt av uppgiften. Älsklingen dammsög och fixade vilket också gjorde att min kropp fick lite ro till pluggandet eftersom det är en av sakerna som blivit lidande den senaste tiden.

Det visade sig att jag är mycket duktigare och klokare än vad jag trodde :D Mina markeringar gjorde att uppgiften gick otroligt lätt att skriva ned även fast jag tyckte att jag inte alls kunde boken. I morse gjorde jag klart det sista, klar innan elva :D

Så plötsligt väntade en underbar måndag med härligt väder och tid att använda som jag vill. Det har blivit ett långt bad (nåja, långt för att vara mig...) och en kort promenad. Trodde i min enfald att jag kunde gå utan bältet idag eftersom det kändes så bra hemma. Hann inte gå så långt innan det började göra lite ont så jag vände hemmåt snabbare än jag önskat, vågade inte chansa på att förvärra ngt eftersom två dagar i Etuna väntar. Det var iaf underbart ute!!
Fått en hel massa gjort idag också. Haft en ”to-do-list” i huvudet som gjort mig trött en längre tid, nu har jag kunnat bockat av en hel del av dem punkterna utan att det känns som jag stressat. Skönt!

Jag har  annars haft stress i kroppen sedan en tid tillbaka och inte riktigt kunnat sätta fingret på vad som störde. Egentligen är det väl hela kittet. Allt som snurrar nu med stambyte, skola och bebis mm. Då blir jag lätt apatisk istället för att i tur och ordning göra det jag kan göra och ignorera det jag inte kan påverka. Det är som att alla rationella förmågor flyger bort när stressen kryper på.

Jag har oroat mig lite över stressen och vad den gör med mig och hur mkt bebis påverkas. Bara Andreas frågade om jag ville följa med upp till NN kände jag paniken växa och hjärtat slå. Inte för att jag inte ville dit, absolut inte, jag vet inte vad det var. Jag blir sådär ibland när jag är stressad inombords. Sen har ju även nästan varenda minut varit planerad den senaste tiden och det är aldrig bra. Trodde denna vecka skulle bli superlugn fram tills i torsdag då vi fick en ny gruppuppgift med kort tidsram. Jag hade ju redan bokat upp mig på jobb fredag, lördag och söndag. Jag lyssnade iaf på kroppens signaler och stannade hemma lördagkväll.
Efter onsdag är det lugnt på riktigt på skolfronten några dagar och på torsdag har vi också vårt ultraljud. Spännande, läskigt och roligt.

Ibland kommer jag och tänka på det.
Då bubblar det till i kroppen.
Som ett glädjerus.
Jag ska bli mamma

Jag bröt ihop en stund och det var ganska skönt. Få ut tårar och känslor som trängts på insidan. Jag är trött och det är grunden till det mesta. Det är svårare att stå emot press när man är psykiskt trött. Att ta sig hem idag var ett stort projekt. Jag drog en nitlott när jag hamnade på en ersättningsbuss. Stackarn som körde brukade inte lämna Eskilstuna eller iaf inte Strängnäs, resan tog 2,5h. I Väsby väntade ett föreningsmöte med information som stambyte osv. Behöver jag säga att jag blev sen?
På bussen gnällde folk över att föraren körde omväg men de kunde inte tala om hur man skulle köra för att komma fram snabbare. Backseat drivers......

Egentligen så är det inget som händer nu som är omöjligt att hantera. Inget av det alls, när det kommer ensam eller iaf två och två. Nu händer allt på en gång som det nästan alltid gör. Då knäcks jag en stund för att sedan resa mig ännu starkare efteråt! Antar att graviditeten både gör mig känsliagre och tröttare, därför hamnar detta inlägg.

Det som väger på min axlar är bl.a. seminariet imorgon som jag inte alls skulle bry mig om en vanlig vecka. Nu känns det som jag knappt hunnit förbereda mig och samlat tankarna, jag gillar inte att göra saker ofokuserat och oförberett. Det är dessutom massor med andra gruppsaker hela tiden. Oftast små saker som diskussioner ett par timmar innan återsamlig i klass. Jag har varit så borta den framförallt senaste veckan att jag knappt haft något att säga. Senaste diskussionen vet jag inte om jag bedrog till något. Minns i princip inget från eftermiddagen.
 Nästa vecka börjar nästa block men ännu mera uppgifter och hårt schema. Det är en kanonkurs som redan givit mig massa kunskap, kanske den bästa under mina fyra år, men tidspressen är för hård. Det är för mycket uppgifter, föreläsniningar, seminarium och läsning. Även om man inte jobbar. Även om man inte är gravid. Även om man viger varenda minut åt skolan.
Tågresorna är bra. Jag sover på ditresan och jag landar mentalt på hemresan. Hinner tänka, reflektera, samla mig lite. Ofta pluggar jag. Imorgon vågar jag inte lita på tågen eftersom vi är första grupp att redovisa. Kör bil vilket är skönt eftersom jag inte behöver passa någon tid MEN hade velat åka tåg för att förbereda mig för seminariumet. Dessutom måste åka tidigt för att få parkeringsplats + att det säkert är halt (och dyrare än tåg).

Stambytet. Pengar. Vi har pengar sparade för att vi ska köpa en bil och för att bebis ska ha lite trygghet. Vi har inte pengar sparade för ett helt kök även fast det skulle bli ett IKEA-kök. Då måste vi dryga ut lånet eller hoppa över bilen. Inget känns sådär jättekul. Snabba beslut krävs. Samtidigt som mitt huvud snurrar av skoluppgifter och jobbansvar. Jag vill säga ja hela tiden, jag vill vara överallt för att jag tycker att det är roligt och jag är seriös med skolan.
Jag vill inte sitta och kalkylera köksbudgett och planering av skåp och spis men jag vill gärna ha det fint och klart när bebis kommer. Huvudvärk. Eller snarare knip i magen för det är där det händer något. Är det Liten som redan nu talar om att jag ska sakta ned lite. Jag vet det redan men just nu kastas allt i ansiktet på mig och jag hinner inte ducka.
På det så har Andreas chef önskemål om att vi ska flytta vår första ul-tid på KS en vecka innan tiden är akutell. Jag har anpassat mig i skolan för att vara borta, jag har räknat ned OCH jag tror att det är oerhört svårt att flytta en tid en vecka innan. Vi är dessutom redan i v18 imorgon och vill inte ha passerat halvvägs innan ul-tiden...Jag blev ledsen över att han överhuvudtaget frågade. (Säger ju att jag är känslig!).
Det går inte att göra alla nöjda hela tiden. Denna tid fick vi i början av januari och med vi menar jag även Andreas chef.


Jag är trött. Jag orkar inte sammanfatta mig.
Det får vara långt och osammanhängande.
Skönt att ha låtit orden lämna huvudet!