Tresamhet

Dålig uppdatering för att vara mig men så har också skolan sparkat igång igen och det med besked! Hårdare krav på närvaro, seminarium tidigt i kursen och mycket att läsa, tjohooo :) Dessutom jobbade jag heltid förra veckan och har lite för mycket även denna men detta funkar inte ihop med studierna så får blir mindre jobb nu. Skolan är viktigast kombinerat med min hälsa och jag märker att jag verkligen inte orkar hålla samma temo som jag brukar. Kroppen är ju också klok helt klart! Efter 8 dagar utan en ledig dag och vissa dagar som jag varit hemifrån 12-13 timmar (mer?) fick jag en hemsk huvudvärk och förkylning. Låg i sängen och stirra upp i taket och somnade innan åtta i söndags. Det gjorde att jag missade min gudsons 1års dag vilket det verkligen inte var värt!! Tror däremot att Adam brydde sig betydligt mindre än vad jag gjorde, han visste inte ens att han blev äldre så jag kan helt klart kompensera med att busa extra mkt nästa gång vi ses!
Har under veckan lyckas ta mig till Esktilstuna och till jobbet iaf och mår helt ok på dagarna. Det är framförallt på kvällarna som huvudvärken smyger sig på.
På underbara fredag ska jag inte åka någonstans alls. Hämtar vovven imorgon efter skolan och sen ska vi bänka oss i soffan. Hon och jag ska läsa ifatt de ca tvåhundra sidorna jag hamnat back för att jag jobbat för mkt. Det blir latadagar även om det innebär hårdplugg i form av läsning. Juridik minsann.

Magen mår prima. Halsbränna så det räcker och lite till men illamåendet har nästan givit med sig helt. Tack, tack, tack!!! I min seminariegrupp är det en 2veckors med (givetvis är det mamman som är med i gruppen men det fattar ni nog), så otroligt minimini att det är svårt att förstå. Fast Andreas plocka tillbaka mig på jorden när jag kom hem och berättade hur söt och mini bebisen var. "Tror du mamman tänkte att bebisen var liten när hon höll på att föda!?".

Ska snart krypa till sängen bara håret torkat. Inte bra att somna med fuktigt hår, redan provat det en gång denna vecka. Ílla!

*Vink vink*

”Doris, kan du inte klämma ut den där bebisen nu, jag vill inte vänta till augusti”.

”Det är nog inte så bra, den kommer ju inte klara sig då ;P”.

”Nej jag vet men jag vill träffa den nu, jag är redo nu, jag har aldrig kännt mig så här redo. Jag har förstått först nu hur redo jag är. Jag längtar”.

<3

För att få barn tidigare hade vi behövt bli gravida tidigare, förstås, men det hade inte jag velat och troligen inte Andreas heller.  Vi behövde vår sommar först. Vi får höra nu att vi ska passa på. Passa på att göra vadå? :) Det är väldigt svårt att passa på att leva loppan när man inte exakt vet vad man offrar och framförallt bara längtar till bebisen ska ta upp all ens tid. Det är ju först efteråt man blir medveten om vad man ”borde” ha gjort.
Det vi däremot passade på med var vår sommar. Vi hade verkligen den där ”sista, fria sommaren”. Bröllopet med stort B utmärkte förstås allt och jag pesonligen tyckte det var skönt att inte ha några barn då. All fokus låg på varandra. Det fanns inga andra att ta hänsyn till. Ganska skönt om man får uttrycka sig egoistiskt, och det tycker jag man får en sådan dag :) Sedan fortsatte sommaren i bröllopsanda. Många mysiga, varma dagar på landet med familj och vänner. Mysiga med vin o stoj men också sol och bad. Jag kunde förlora mig i böcker och låta näsan lapa sol i timmar utan att något störde mig. "Landet-gänget" åkte på en fantastiskt RIGA-resa!! Det kostade på för att vara så kort men väl värt det!!
När vardagen kom kunde jag jobba, handla en sushi påvägen hem och sen ta ett glas vittvin fast det var mitt i veckan.
Göteborgsresan <3 Vad underbart vi hade där. Bilanandet var supermys, lekte på lisseberg med minna o lenita, shoppade, åt gott och drack drinkar & vin. Det blev nog mycket vin hela sommaren, måndag, tidag, fredag, lördag och ibland dagarna därimellan. Jag passade verkligen på.  För om det var något jag visste så var det att detta var sista somamren. Jag var ganska övertygad om att vi skulle bli gravida innan nästa sommaren, dock inte lika säker på exakt när vi skulle sluta med pillerna eller att det skulle gå så otroligt fort när vi väl började försöka.

Jag (eller vi båda) fick en kort tvekan ganska kort innan vi blev gravida om vi ändå gjorde rätt. Det tog snurr i skallen. Som jag skrivit tidigare är det rätt svårt och stort att planera ett barn. Vi har väntat och fast vi är överrens om att det inte finns någon perfekt tid är det nog den vi väntat på. Eller något form av tecken som talade om för oss att det är dags nu. Något tecken utifrån fick vi aldrig men däremot innifrån. Vi har väntat länge men vi har också gjort en massa roliga saker som fått oss att växa tillsammans. Vi har gjort dumma saker och vi har gjort bra saker men allt vi har gjort och upplevt har behövts. Det hade säkert gått kanon om vi skaffat barn för fem år sedan med men vem vet om jag utbildad mig då? Jo det hade jag nog men det hade varit knepigare. Ett större pusslande i ekonomin och betydligt tyngre.

Vi passar nog inte på så mycket nu men vi har ju passat på i 10år.

Vi har fortfarande tavlor vi inte fått upp hemma + bröllopsfoton. Vi betalade inte dyra pengar för en fotograf för att ha fotona i en låda ;) Så planen är att rama in och hitta bra ställen att sätta upp på utan att väggarna känns röriga.
Klättrade upp på en hög pall igår för att hålla upp en av tavlorna. När jag klättrar upp tänker jag "hmm, jag kanske inte borde klättra runt på saker nu", men nästa tanke var (ursäkta ordet men det är min uppfattning som jag skulle känna om mig själv) "en sån tönt som plötsligt inte kan göra någonting för att hon blivit gravid". Så jag står där uppe och inser att den ena tavlan är för stor för att sitta ovanför dörrhållet men den andra passade bra. Sen vänder jag mig lite om och plötsligt står jag inte längre på pallen. Jag ligger på golvet. Pallen är klyvd på mitten(!) En av pinnarna under hade gått av vilket antagligen gjorde tyngden för stor.

Första tanken "min bebis!!!!". Jag hade inte fallit på magen. Höger armbåge tog hela min tygnd och sedan höften på högersida. Inget mot magen. Jag börjar gråta i panik och lägger händerna runt magen som om det är den som har ont och i huvudet tänker jag bara bebis, bebis. bebis. Hade aldrig trott att jag skulle regaera på detta sätt.
Jag som säger att det "bara" är ett foster nu, får man missfall är det menat så...men det är skillnad om naturen tar ifrån mig barnet än om jag är orsaken till det, även om jag förstås inte trillade med flit.
Jag var chockad långt efteråt och jag har ingen som helst aning om var min reaktion kom ifrån. Låg i badet sen och bara grät. Av rädsla och lättnad över att jag inte hamnade på magen iaf. Nu vill jag bra att den där ks-tiden ska vara någon gång så jag får höra hjärtljuden men det är evigheters evighet tills dess :(


Må gott!

Igår var vi i Kungsängen och passade Negussiebarnen. Som alltid fullrulle och väldigt roligt :D Vi var där i många timmar men tiden sprang på. Det är väldigt lätta barn att passa även om ljudnivån blir högre än vi är vana vid. Denna gång var jag inte så trött när jag kom hem ändå :)

När N&E kom tillbaka stannade vi en stund till och umgicks. Jag fick massa "mamma-tidningar" av Nettan så nu har jag att läsa :) Dessutom har hon rensat i garderoben och jag hade en stoooor IKEAkasse med mig hem fylld med olika storlekar mammakläder. Så glaaad, så glaaaad. Det var rena julafton för mig :) Har gått igenom en del och det är massa fint, en hel del som kommer att passa väldigt snart. Andra saker får vänta lite. Ska sortera efter storlek så jag inte missar någon storlek under mina månader som jag blir stor... 
Måste rensa i garderoben och göra plats för dessa. Sommarkläderna som jag garanerat inte kommer kunna ha la jag ned i en flyttkartong i förrådet när jag kom hem från Dominikanska. Tror dock det finns en hel del mer som jag skulle kunna plocka undan tillsvidare. Dags att köra en rens och slänga kläder med.
Det blir dagens mål!
Nu väntar promenad med vovven!!

Idag gjorde det så ont att tanken faktiskt slog mig att jag kanske höll på att förlora embryot, ändå var det något inom mig som sa ”nej, andas bara så går det över snart”.
Det gör ju ont ibland när livmoder växer och fostret, tarmar och annat maginnehåll ska sammas om samma utrymme, ett utrymme som dessutom inte blivit större än. Skillnanden dennav gång var att det höll  i sig längre. Jag låstes i det läget jag var i när smärtan kom och höll sedan den positionen i vad som iaf kändes som många minutrar. Jag har aldrig haft en liknande smärta och det strålade mot svanskotan vilket det kan göra när man får ett mf. Kom dock inget blod och har fortfarande inte kommit något blod flera timmar senare.

Jag bad Andreas kolla runt på nätet och min symptom stämde på många som sedan gått igenom sin graviditet utan komplikationer men läser man om mf stämmer även den texten på mig. Det är svårt när man inte har något att jämföra med. Jag tror iaf inte att det är något. Jag har varit förstoppad i några dagar och efter smärtan så kom det som behövde ut, ut. Gissar att det förstärkte det som gjorde ont i magen.

Man ska ringa/åka in om man det känns fel och annorlunda. Allt som händer i min mage är annorlunda :) Största anledningen att åka in är för att lindra oro, man ska inte sitta hemma och vara hysteriskt. Det har jag inte varit, jag somnade på soffan nästan direkt efteråt och sovit i 3-4h med bara korta uppvaknannden. De gör inte mkt om man åker in men om smärtan kommer tillbaka ringer jag och hör med dem imorgon, då är det vardag med.
Pratade med en kollega häromdagen som började blöda så kraftigt att alla trodde det var ett mf, hon var i v9 som jag är nu. När hon åkte in fick hon ligga på en brits och bara vänta länge. Andra akuta fall fick gå före eftersom man ändå inte kan stoppa ett mf om det skulle vara så. Vilket fall gick det mycket bra och hennes bebis föddes i sommras, frisk på alla sätt.

Tröttheten är fortfarande det mest utmärkande och att jag börjat kräkas på morgonen. Jag har jobbat på Grimman under veckan och det har väl förvärrat. Jag börjar 7.15 där och det är alltid svårt att äta på morgonen vilket gör magen orolig. Det jag har ätit har iaf inte mer än landat i magen innan det vandrat uppåt.
Tröttheten kan jag se en fördel med faktiskt. Jag har inga som helst sömnproblem längre. Faktum är att jag allra helst vill lägga mig direkt när jag kommer hem från jobbet :D men till framåt 21 har jag lyckats hålla mig vaken de flesta kvällarna...

Andreas har verkligen underlättat för mig. Han har kört mig varje morgon. Till och med måndagen då han inte alls behövde åka så tidigt och torsdagen då han (och majoriteten i Sverige) var ledig. Underbart! Så otroligt skönt att slippa gå till stationen och sätta sig på ett tåget när man precis kräkts upp hela magsäcken och dessutom är osäker på om det ska komma mer.

När det gäller tröttheten och illamåendet för diverse maträtter och dofter var jag lite orolig för nyårsafton men den oron var helt obefogad. Hela dagen var väldigt bra. Jag mådde bättre än de andra mornarna och var piggare än de andra dagarna. Väl hos Minna och Sebbe såg allt bara sååå gott ut och passade uppenbarligen perfekt för mitt gravida mående =) Oxfilé är väl sällan fel iof ;) men eftersom jag fått kräkreflex på de mest oväntade saker var jag lite orolig.
Tröttheten infann sig inte alls och när de icke gravida gästerna ville åka hem var jag fortfarande i prima form. Eftersom vår parkeringstid gick ut i samma veva pallrade vi oss iaf hem istället för att förlänga tiden. Kanske var det bra ändå för när jag kom hem insåg jag att jag varit igång i 22h.

Folk drack vin och alkohol i andra former men jag kände faktiskt inget sug alls. Visst såg det gott ut med rödvin, det gör det alltid, men inte så att det var jobbigt. Jag hade med mig massa gott att dricka och blev berusad av sällskapet istället. Hade en väldigt bra nyårsafton på alla sätt!!




En sak till är jobbig och det är att mina bröster expanderar. Det är inte alls nödvändigt. Det räckte mer än väl med hur det såg ut innan. Mina bh:ar sitter inte som de gjorde innan och jag kan ju inte springa och köpa nya nu som kommer sitta dåligt om en månad igen. Jobbigt!! Minna hade två som hon inte trivdes med, de är just nu de bästa jag har :)