Tresamhet

En vän ska ha barn och jag är fantastiskt glad för hennes skull. Hon om någon förtjänar trygghet, stabilitet och lycka. Likväl finns ett stygn av avundsjuka i mig och jag vet inte riktigt hur charmerande den här sjukan egentligen är. Jag unnar henne allt men jag vill ha det själv med, hur låter det? Egoistiskt! :(

Jag tänker förstås fel. Jag ser många gånger mitt kvinnoskap som en belastning. Jag vill ha barn men jag vill inte vara begränsad. Med begränsad menar jag hela graviditeten. Jag längtar förvisso efter att vara gravid, känna magen växa och veta att det är ett litet liv därinne. Samtidigt är det svårt att som 26årig kvinna inte påverkas av det samhällsklimat vi lever i. Det finns sådana oändliga möjligheter som jag inte vill missa. Jag vill så otroligt mycket att hälften vore nog. En graviditet för mig skulle på flera plan bli ett hinder för de mål jag vill nå. Usch vad hemsk jag låter =S
Om jag t.ex. blir gravid i november kommer barnet lagom till min sista termin påbörjas. Hur funkar det parallellt? Nybliven mamma och i allra högsta grad nybörjare ;) och sen högskolestudier bredvid. Jag vet en vän som klarat det galant (imponerad!) men det där beror ju så mycket på vilket graviditet man har och vilket barn man får. Vänner till oss hade en liten med kolik. Det var ett heltidsjobb för båda föräldrarna att bara tackla vardagen, högskolestudier matchar dåligt med det. Att ta sabbatsår med 22,5hp kvar verkar så himla dumt.
Gravid lagom till examen då.....men då vill jag inte att min examen ska ligga och ruttna. Det är en färskvara och jag vill ut och testas och testa på en gång eller iaf fortast möjligt.
Jag vill ha barn men jag vill inte vara kvinnan.

Könsbyte? =D

"Moster nu får du stanna här tills mormor kommer"

Och Moster hjärtat det smälte!
Vad kan man hellre vilja höra efter en lång dag med föreläsning och seminarium?
Det blev ganska många timmar lek istället för tenta.
Rätt prioritering helt klart!


Imorgon bär det av till sötaste Johanna och finaste gudsonen Adam.
Det mysiga med andras barn är att man bara får det roliga :)

Om jag skulle bli gravid nu vet jag att jag skulle älska varje minut och sekund av livet. Barnet skulle få all fokus och kärlek det kan behöva och jag skulle älska det.
Om det skulle visa sig nu att jag inte skulle kunna bli med barn så skulle jag älska varje minut och sekund av livet. Jag skulle resa, leva och spendera livets dagar med mig själv och min kära i fokus.

Vad jag vill helst har jag ingen som helst aning om.
Ambivalent så det räcker.
Jag kommer aldrig att få veta vilken som är den "rätta" vägen heller.
Livet gav aldrig ut något facit, inte ens en manual :S
Bra blir det ändå.
Det är jag övertygad om!

De liberala tankarna om alkohol sprider sig som en löpeld genom samhället. Jag satt i stolen hos frissan på min bröllopsdag. Försiktiga men målmedvetna händer gjorde mig vackrare än jag någonsin varit tidigare. Samtidigt pratade hon på om sitt bröllop och sina barn. Hur vi hamnade där vi hamnade minns jag men plötsligt säger hon ”några glas vin kan man ju ta fast man ammar”. Jag bet mig i tungan. Det var inte läge för diskussion. Hon hade trots allt hela mitt hår i sina händer på mitt livs viktigaste dag. Hennes tankar är inte heller på något sätt unika och upplevs nog inte omdömeslösa av speciellt många. Inte så konstigt med tanke på vilken information som ges ut.

På vårdguiden kan man läsa att måttliga mängder vin inte skadar barnet vid ammning. Vad som är måttliga mängder är förstås otroligt individuellt, men enligt livsmedleverket är det  1-2 glas vin 1-2 gånger i veckan. Fredag och lördagkvällarna med en god köttbit och rödvin går med andra ord inte förlorade för att du måste mata ditt barn...Eller?
Det står förvisso även att det inte är en uppmaning att dricka alkohol och att man ska tänka på vilka man berusar sig med...men jag är rädd att de flesta stannar vid meningen ”1-2 glas vin 1-2 ggr i veckan”

Jag personligen skulle aldrig i mitt liv amma mitt barn om jag druckit alkohol. Av etiska själ är detta inget man forskat på så otroligt mycket, så att vila på livsmedelsverkets/vårdguidens trygga ord skulle jag inte våga göra.
Är det så hemskt att avstå alkoholen under den, förhållandevis, korta tid du först är gravid och sedan ammar? Jag förstår att man längtar ihjäl sig efter ett glas vin, även om jag tror att det ibland kan handla mer om saknaden efter att vara något mer än ”enbart” mamma snarare än det handlar om abstinens efter ett glas vin. Oavsett. Om saknanden är så pass stor finns möjligheten att pumpa ut mjölk innan alkoholintag och sedan mata med flaska. Funkar inte detta, avstå!
Alkoholen stannar i mjölken lika länge som i blodet och detta är svårt att räkna ut exakt när man sitter och har trevligt. Även om det inte finns några konkreta  bevis på hälskoskador hos barnet betyder det inte att allt är okej. Det fanns en tid då vi menade att ciggaretter inte var farligt. Vi lär oss hela tiden, vi forskar...men som sagt är det väldigt svårt att göra studier på detta ämne. Jag skulle inte som mamma vilja vara del av en forskning, dricka vin, amma mitt barn och sedan lämna över barnet för provtagning.

Jag vet att det är lätt för mig att ha åsikter som inte har varit gravid och inte har några barn.
Det är tabu att ha åsikter om barnuppfostran såväl som allt som rör barn och graviditet. Jag VET ju inte  hur det är. Har dock svårt att se hur jag skulle kunna ändra mig och plötsligt riskera mitt barns välmående bara för att ja vill dricka alkohol.

Från vårdguiden:

”Sedan många år tillbaka har rekommendationen varit att ammande kvinnor bör undvika alkoholhaltiga drycker helt medan de ammar. Livsmedelsverket har nu kommit med nya rekommendationer och avråder inte helt från alkohol vid amning. Råden grundas på befintlig forskning och har tagits fram med hjälp av olika experter inom området. Forskningen visar på att det inte innebär några medicinska risker för barnet om du dricker måttliga mängder alkohol när du ammar, motsvarande 1-2 glas vin 1-2 gånger i veckan. Den mängd alkohol som barnet får i sig med bröstmjölken är mycket liten och utgör inte någon hälsofara för barnet.
Rådet ska inte ses som en uppmaning att dricka alkohol under amningsterioden.
En annan aspekt på alkohol och amning är den sociala. Som förälder behöver man tänka på hur alkohol kan
påverka koncentrationsförmågan, beteendet och omdömet och hur det kan påverka hur man tar hand om ett litet spädbarn.
Barnhälsovården ger råd om föräldraskap och alkohol. Läs om andra effekter av alkohol i broschyren Tänk efter i vilket sällskap du berusar dig!"

Jag har tänkt, och tänkt, och tänkt.
Jag tycker inte att det är fel att man döper in barnen i kyrkan.
Jag tycker inte det.
Jag tycker däremot att det är rätt att man inte längre föds in i den svenska kyrkan.
Föräldrarnas aktiva val bör avgöra om barnet ska döpas eller inte.

Jag är nu Gudmor till finaste Adam och Andreas är Gudfar, eller don corleone som han helst vill tilltalas av Adam när han lär sig prata ;)
Sedan tidigare är jag stolt Gudmor till David. <3
Om jag hade ansett att dop varit helt galet hade jag inte tackat ja till att bli gudmor.
Så klart.
Men efter att ha hört motsatt åsikt av vänner har jag tänkt ännu djupare.
Det är ju inte ett brännmärke i nacken på honom.
Han har inte föräldrar som packar på honom en tro om han väljer att ta avstånd.
Är det möjligt att ge över enbart neutrala åsikter till sina barn? Jag tror inte det.
Politiska åsikter, samhällsåsikter i övrigt, religion, vett & etikett. 
Små ämnen, stora ämnen, visst kommer vi påverka våra barn!?

De flesta av mina vänner röstar som sina föräldrar,
utav de där jag känner till föräldrarnas åsikt.
Vilket faktiskt är många.
Är det skillnad att uppfostra en ”vänsterpartist” eller en ”moderat” än t.ex. en ”muslim”?
Vi för över de vi tror på, även omedvetet.

Det viktigaste jag tycker vi ska lära våra barn (håll i er nu för detta är nytänk!) är att vi alla är olika. Istället för att sitta och berätta för våra barn vad som är fel eller osant, berätta att folk tänker olika.
I varje klass i Sverige sitter det barn som lärt sig olika rätt & fel. De flesta har flertalet kulturer och religioner i klassen. Uppmuntra barnen att ta reda på fakta om hur andra lever.
Att vissa tror på en Gud och andra på Kungen. Våra husdjur är någon annans föda och kossor kan vara heliga.
Vi får vara olika, vi får tycka olika och vi får framförallt tro på olika sanningar, så länge vi respekterar varandra.

Jag har fått detta återberättat för mig, men det är så fantastiskt sött så jag måste citera.
Storebrorsorna gör en klassisk lek med sin lillasyster, men leken får en oväntad vändning:

Vad säger kossan?
Muuuu
Vad säger fåret
Bäääää
Vad säger kisse
Mjau
Vad säger hunden?
vov vov
Vad sägger pippi?
HÄR KOMMER PIPPI LÅNGSTRUM, TJOLA HOPP, TJOLA HEJ TJOLA HOPPSANNSAAAAA

=D UNDERBARASTE sötnosen!!

Busar med Morbror Andreas :)

Vi har det väldigt bra, han och jag. Vi lever på ett sätt som funkar för oss, vi har ingen annan att tänka på.  Vi är nygifta och lika galet förälsade som för nio år sedan. Eller mer förälskade. Det finns helt enkelt ingen annan som skulle göra mig lyckligare. Ska man då blanda in en tredje och kanske en  fjärde person?  Det är här det egentligen börjar bli lite för privat för att höra hemma i en blogg.

För drygt fem år sedan sa en vän till mig: "Camilla, det finns ingen rätt tid, du kan lika bra skaffa barn nu". Jag förstod poängen men höll inte helt med. Varken jag eller A har någonsin varit ute och festat varje helg, men när det varit fest har det varit ordentligt istället. Då, för drygt fem år sen,  var det fortfarande lite för kul att spontant dra ut på krogen och dricka drinkar hela natten, eller gå på en fest man inte kände ngn på och inte veta hur man ska komma hem. Dessa saker är fortfarande roligt men med åren har jag kännt att dessa bitar kan avvaras. Det skulle inte svida om fredags-samtalet inte kom till mig därför att magen var så stor att jag inte kunde röra mig, eller för att en knodd krälar runt på golvet . Andra saker i livet skulle vara viktigare, och när man en kväll har den där barnvakten skulle festen kännas än mer speciell och kul!

Vi har varit tilllsammans länge. Vi är gifta, vilket var på tiden enligt våra vänner. Andreas har fast jobb, jag har tagit examen och vi bor i en bostadsrätt. Vad väntar vi på nu? De senaste framförallt året har jag rakt ut sagt att jag är redo. Att jag vill nu. Jag vill inte vara en gammal förälder, jag vill helst vara en ung förälder till och med, och det tror jag inte jag ens skulle klassas som nu. En ung förälder i dag är väl runt 20? När jag tittat på min omgivning som har barn har jag sett kärlek och lycka. Gemenskap, familj. Jag vill också skapa familj.

Och plötsligt blev jag rädd. För....jaa för vadå?
All kärlek jag sett hos mina nära förvandlades till bråk, problem och besvär. Griniga barn retar upp föräldrarna så föräldrarna bråkar. Ekonomiska frågor. Förhållanden som nästan spricker för att påfrestningarna blivit för höga. De har förlorat sin "egen tid" och de har förlorat "gemensam tid". De är inget annat än föräldrar.

Jag är rädd för att inte få vara Camilla. Få vara Fru. Få komma på att jag vill åka till Belize och dyka om en månad och tömma hela sparkontot.  Jag är rädd för att det som idag är så vackert och underbart inte får blomstra vidare. Vi har blivit så vana att leva i tvåsamhet och bara ha varandra att tänka på.

Får man  vara rädd, och ändå vilja?