Tresamhet

En vän ska ha barn och jag är fantastiskt glad för hennes skull. Hon om någon förtjänar trygghet, stabilitet och lycka. Likväl finns ett stygn av avundsjuka i mig och jag vet inte riktigt hur charmerande den här sjukan egentligen är. Jag unnar henne allt men jag vill ha det själv med, hur låter det? Egoistiskt! :(

Tiden tickar. Allt tickar.

Jag tänker förstås fel. Jag ser många gånger mitt kvinnoskap som en belastning. Jag vill ha barn men jag vill inte vara begränsad. Med begränsad menar jag hela graviditeten. Jag längtar förvisso efter att vara gravid, känna magen växa och veta att det är ett litet liv därinne. Samtidigt är det svårt att som 26årig kvinna inte påverkas av det samhällsklimat vi lever i. Det finns sådana oändliga möjligheter som jag inte vill missa. Jag vill så otroligt mycket att hälften vore nog. En graviditet för mig skulle på flera plan bli ett hinder för de mål jag vill nå. Usch vad hemsk jag låter =S
Om jag t.ex. blir gravid i november kommer barnet lagom till min sista termin påbörjas. Hur funkar det parallellt? Nybliven mamma och i allra högsta grad nybörjare ;) och sen högskolestudier bredvid. Jag vet en vän som klarat det galant (imponerad!) men det där beror ju så mycket på vilket graviditet man har och vilket barn man får. Vänner till oss hade en liten med kolik. Det var ett heltidsjobb för båda föräldrarna att bara tackla vardagen, högskolestudier matchar dåligt med det. Att ta sabbatsår med 22,5hp kvar verkar så himla dumt.
Gravid lagom till examen då.....men då vill jag inte att min examen ska ligga och ruttna. Det är en färskvara och jag vill ut och testas och testa på en gång eller iaf fortast möjligt.
Jag vill ha barn men jag vill inte vara kvinnan.

Könsbyte? =D