Tresamhet

Morbror:  Om du är så där stor nu så tror jag du kommer bli jättestor.

Jag: Det tror jag med för det är två i min mage.

=)

Vi lämnar tresamheten  och flyttar till fyrsamhet:

fyrsamhet.blogg.se

Eftersom jag skrivit att vi hade en väntande ul-tid igår ska jag kanske lämna ett litet livstecken idag så ni inte tror att något är galet. Armar och ben satt där de skulle :)
Igår åkte vi direkt till Kungsängen från KS och sen till min familj så blev inget skrivande då. Vi ville ju visa våra fina foton :) Blev en liten tur upp till Helena & Krister också.
Det är verkligen en speciell upplevelse att ligga där och se vad som finns innanför sin mage.
Helt fantastiskt.

Vi fick vår BF flyttad ganska mycket, 10e augusti är nya datumet. Konstigt tycker jag eftersom vi plussade den 1 december och jag hade min senaste mens första dag den 29de oktober. Det är inte så otroligt mkt tid därimellan :) Tyckte vi fick veta väldigt tidigt om graviditeten redan innan men nu är det ju ännu tidigare.

Jag har alltid haft regelbunden mens men eftersom vi slutet med p-piller i september så hann jag naturligt nog aldrig få koll på hur den kom så att datumet flyttar sig lite är jag med på, däremot inte att vi plussade så kort efter tillverkning :) 14 dagar, säger inte testen tidigast 19 dagar?
Dessutom tyckte jag redan innan att jag fick otrolg tidig symptom. Halsbrännan kom ju t.ex. efter bara ngn vecka(!) och varade sedan konstant i tre månader, nu har det faktiskt avtagit lite till att "bara" visa sig på morgonen och vid vissa maträtter.


Mjaa, vad säger man...
Livet är spännande :) 

Det var sjukt svårt att fota magen själv med en systemkamera. Den e så stor o klumpig när man ska ta med en hand. Fick till det tillslut iaf :) Tog en bild uppifrån med för att ni skulle få mitt perspektiv på det hela ;) men det såg bara knasigt ut och objektivet blev som en skugga ovanför naveln. Kanske en annan gång när jag mot min vilja använder lilla kompaktkameran. Sämre kamera får man leta efter!

Imorgon går vi in i v.19 v.18. Det är faktiskt första bilden jag tar. Tänkt hela tiden att det är kul o ha kvar men det har inte blivit av. Borde förstås ha tagit en förebild eftersom att vi planerade bebisen men det är väl heller inget man gör ;P bara tänker...Precis när vi plussat såg man förstås inget på magen men då var jag semsterlönnfet och ville inte minnas min mage i det formatet som en "innan bild".
Jag ser iaf stor skillnad på hur jag såg ut förut men på vågen har det inte hänt så mycket alls. Jag klagar inte, gissar att det kommer sen ändå.

Jag missade det fina vädret i helgen. I alla fall till stor del. Fick titta på solen genom jobbfönstret. Rätt jobb i alla fall eftersom solen når in till butiken vilket den knappt gör till Grimman. Har fått låna ett foglossningsbälte av min ”svägerska” Maria vilket verkligen gör skillnad när jag jobbar. Vet faktiskt inte om jag hade kunnat fortsätta i butiken utan det. Jag tror inte det, inte i nuläget. Hoppas ju fortfarande att det ska gå över eller iaf mattas av...
I skolan och på andra jobbet kan jag däremot inte använda bältet, trivs inte alls med att ha det när jag sitter men problemet har varit allra störst i butiken så det är kanon att ha det där iaf. På Grimman kan jag variera position på ett annat sätt så det har funkat helt okej där hittills. Skolan ska gå bara, jag ska klara den här terminen oavsett vad!!!

Hade ångest över denna måndag eftersom jag behövde göra klart gruppuppgiften och kände stressen krypa i kroppen. Uppgiften i säg kändes inte svår men jag har svårt att koncentrera mig när jag har kort om tid och när en hel massa annat konkurrerar om platsen i huvudet och tiden på dagarna.
Ägnat en del tid i helgen åt att läsa i boken, framförallt till och från jobbet, men hade ingen aning om hur pass mycket mina orangemarkeringar i boken egentligen skulle hjälpa mig. När jag kom hem från jobbet igår (hämtad av prinsen) satte jag mig i sovrummet med hörselkopor på och försökte göra så mycket som möjligt av uppgiften. Älsklingen dammsög och fixade vilket också gjorde att min kropp fick lite ro till pluggandet eftersom det är en av sakerna som blivit lidande den senaste tiden.

Det visade sig att jag är mycket duktigare och klokare än vad jag trodde :D Mina markeringar gjorde att uppgiften gick otroligt lätt att skriva ned även fast jag tyckte att jag inte alls kunde boken. I morse gjorde jag klart det sista, klar innan elva :D

Så plötsligt väntade en underbar måndag med härligt väder och tid att använda som jag vill. Det har blivit ett långt bad (nåja, långt för att vara mig...) och en kort promenad. Trodde i min enfald att jag kunde gå utan bältet idag eftersom det kändes så bra hemma. Hann inte gå så långt innan det började göra lite ont så jag vände hemmåt snabbare än jag önskat, vågade inte chansa på att förvärra ngt eftersom två dagar i Etuna väntar. Det var iaf underbart ute!!
Fått en hel massa gjort idag också. Haft en ”to-do-list” i huvudet som gjort mig trött en längre tid, nu har jag kunnat bockat av en hel del av dem punkterna utan att det känns som jag stressat. Skönt!

Jag har  annars haft stress i kroppen sedan en tid tillbaka och inte riktigt kunnat sätta fingret på vad som störde. Egentligen är det väl hela kittet. Allt som snurrar nu med stambyte, skola och bebis mm. Då blir jag lätt apatisk istället för att i tur och ordning göra det jag kan göra och ignorera det jag inte kan påverka. Det är som att alla rationella förmågor flyger bort när stressen kryper på.

Jag har oroat mig lite över stressen och vad den gör med mig och hur mkt bebis påverkas. Bara Andreas frågade om jag ville följa med upp till NN kände jag paniken växa och hjärtat slå. Inte för att jag inte ville dit, absolut inte, jag vet inte vad det var. Jag blir sådär ibland när jag är stressad inombords. Sen har ju även nästan varenda minut varit planerad den senaste tiden och det är aldrig bra. Trodde denna vecka skulle bli superlugn fram tills i torsdag då vi fick en ny gruppuppgift med kort tidsram. Jag hade ju redan bokat upp mig på jobb fredag, lördag och söndag. Jag lyssnade iaf på kroppens signaler och stannade hemma lördagkväll.
Efter onsdag är det lugnt på riktigt på skolfronten några dagar och på torsdag har vi också vårt ultraljud. Spännande, läskigt och roligt.

Ibland kommer jag och tänka på det.
Då bubblar det till i kroppen.
Som ett glädjerus.
Jag ska bli mamma

Jag bröt ihop en stund och det var ganska skönt. Få ut tårar och känslor som trängts på insidan. Jag är trött och det är grunden till det mesta. Det är svårare att stå emot press när man är psykiskt trött. Att ta sig hem idag var ett stort projekt. Jag drog en nitlott när jag hamnade på en ersättningsbuss. Stackarn som körde brukade inte lämna Eskilstuna eller iaf inte Strängnäs, resan tog 2,5h. I Väsby väntade ett föreningsmöte med information som stambyte osv. Behöver jag säga att jag blev sen?
På bussen gnällde folk över att föraren körde omväg men de kunde inte tala om hur man skulle köra för att komma fram snabbare. Backseat drivers......

Egentligen så är det inget som händer nu som är omöjligt att hantera. Inget av det alls, när det kommer ensam eller iaf två och två. Nu händer allt på en gång som det nästan alltid gör. Då knäcks jag en stund för att sedan resa mig ännu starkare efteråt! Antar att graviditeten både gör mig känsliagre och tröttare, därför hamnar detta inlägg.

Det som väger på min axlar är bl.a. seminariet imorgon som jag inte alls skulle bry mig om en vanlig vecka. Nu känns det som jag knappt hunnit förbereda mig och samlat tankarna, jag gillar inte att göra saker ofokuserat och oförberett. Det är dessutom massor med andra gruppsaker hela tiden. Oftast små saker som diskussioner ett par timmar innan återsamlig i klass. Jag har varit så borta den framförallt senaste veckan att jag knappt haft något att säga. Senaste diskussionen vet jag inte om jag bedrog till något. Minns i princip inget från eftermiddagen.
 Nästa vecka börjar nästa block men ännu mera uppgifter och hårt schema. Det är en kanonkurs som redan givit mig massa kunskap, kanske den bästa under mina fyra år, men tidspressen är för hård. Det är för mycket uppgifter, föreläsniningar, seminarium och läsning. Även om man inte jobbar. Även om man inte är gravid. Även om man viger varenda minut åt skolan.
Tågresorna är bra. Jag sover på ditresan och jag landar mentalt på hemresan. Hinner tänka, reflektera, samla mig lite. Ofta pluggar jag. Imorgon vågar jag inte lita på tågen eftersom vi är första grupp att redovisa. Kör bil vilket är skönt eftersom jag inte behöver passa någon tid MEN hade velat åka tåg för att förbereda mig för seminariumet. Dessutom måste åka tidigt för att få parkeringsplats + att det säkert är halt (och dyrare än tåg).

Stambytet. Pengar. Vi har pengar sparade för att vi ska köpa en bil och för att bebis ska ha lite trygghet. Vi har inte pengar sparade för ett helt kök även fast det skulle bli ett IKEA-kök. Då måste vi dryga ut lånet eller hoppa över bilen. Inget känns sådär jättekul. Snabba beslut krävs. Samtidigt som mitt huvud snurrar av skoluppgifter och jobbansvar. Jag vill säga ja hela tiden, jag vill vara överallt för att jag tycker att det är roligt och jag är seriös med skolan.
Jag vill inte sitta och kalkylera köksbudgett och planering av skåp och spis men jag vill gärna ha det fint och klart när bebis kommer. Huvudvärk. Eller snarare knip i magen för det är där det händer något. Är det Liten som redan nu talar om att jag ska sakta ned lite. Jag vet det redan men just nu kastas allt i ansiktet på mig och jag hinner inte ducka.
På det så har Andreas chef önskemål om att vi ska flytta vår första ul-tid på KS en vecka innan tiden är akutell. Jag har anpassat mig i skolan för att vara borta, jag har räknat ned OCH jag tror att det är oerhört svårt att flytta en tid en vecka innan. Vi är dessutom redan i v18 imorgon och vill inte ha passerat halvvägs innan ul-tiden...Jag blev ledsen över att han överhuvudtaget frågade. (Säger ju att jag är känslig!).
Det går inte att göra alla nöjda hela tiden. Denna tid fick vi i början av januari och med vi menar jag även Andreas chef.


Jag är trött. Jag orkar inte sammanfatta mig.
Det får vara långt och osammanhängande.
Skönt att ha låtit orden lämna huvudet!

Även Lok reagerade på min mage i lördags så nu syns det faktiskt. Det har jag iof tyckt ett tag...fram tills jag kommer till skolan och träffar Petra som är sprickfärdig ;) Då känner jag mig enbart lönnfet igen. Bara en månad kvar för henne nu, mindre till och med.

Iaf. Man pratar om magen, hur mycket magen växer och hur mycket det syns, men seriöst; tuttarna. Varför pratar ingen om tuttarna!? Jag känner inte igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Tur man kan dölja lite med val av kläder men även det börjar bli svårt. =S

Ni som har barn som orats av att jag inte vilar tillräckligt och ni som inte har barn som orats av att jag inte vilar tillräckligt, ni kan vara lugna. Det är ingen risk att jag inte vilar ordentligt, kroppen säger ifrån. Den somnar och där ligger jag maktlös över min sömn och låter drömmarna fånga mig.

Om det är något jag inte förstått innan så är det just det här med trötthet. Givetvis har jag respekterat de gravida som säger att de är trötta men jag har inte på långa vägar förstått vad de menar. Man kan inte ”bita ihop” och sova imorgon eller köra på ändå som man oftast kan göra vanligtvis. Att skjuta på vilan går inte, jag somnar. Så om jag inte kommer in till stan för den där fikan när jag faktiskt har flera timmar ledigt eller håller mig vaken på kvällen för att se klart OS så är det för att det helt enkelt är omöjligt. Än så länge har jag inte somnat i klassrummet men det har inte varit långt ifrån när det går mot eftermiddag och jag varit uppe sen halv sex, ändå ser jag alltid till att lägga mig riktigt tidigt kvällen innan. På tåget hem slocknar jag oftast en stund, valet att låta bilen stå var helt klart klokt! Är iaf inte lika mycket zombie när jag kommer hem längre.

Däremot är jag inte lika med på filosofin ”passa på och sov nu för när bebis kommer så får du inte sova längre”. Det är lite som det där ”passa på och gör massa saker nu” som vissa kör med. Det skulle vara jättebra om man kunde ha en sömnbank att spara sömntimmarna i och sedan plocka fram dem vid behov men eftersom det inte finns en sådan bank....varför ska jag sova 6 månader innan? Om inte kroppen kräver det förstås, som i mitt fall nu.

Det är så otroligt bra att vara lillasyster för man har förmånen att få öveta både råd och saker. Vi har redan fixat skötbord, spjälsäng, barnvagn, skötväska och bebiskläder i flera storleker. Skulle tippa på att vi inte behöver handla något alls av de allra minsta storlekarna, vem vet om vi ens hinner använda de vi har...Klockrent! Allt detta tog vi reda på under söndagen på en tur till min syster. Fick lite mammakläder från syster med och förra veckan kom Andreas med mer kläder från Nettan. Det inte bara bekvämt och smidigt, det är guld för vår ekonomi också.

Hela helgen har varit helt fantastiskt, jag och Andreas har tagit hand om varandra samtidigt som vi hunnit vara sociala och fixat i hemmet. Sakta men säkert får vi ordning här hemma, en tur till IKEA så kommer det se bättre ut...eller krävs det kanske fler? Man glömmer ju alltid något där!
Jag har ro i själen och kärlek i hjärtat!


Dessutom har Kalla just tagit OS-guld, galet =D

Jag skulle nog kunna ta över Patriks roll som gnällbloggen ;P Känns som jag bara meddelar när jag spyr eller är trött men det är ju lite vad det går ut på nu...om man får säga så. Förändringarnas tid är inte smärtfri även om jag vill poängtera att jag större delen av tiden är väldigt, väldigt glad över det som växer i mig. Detta är det bästa som någonsin hänt. Jag ringer till Andreas och frågar om han är något gladare nu (efter tiidigare komplikationer på jobbet) och han svarar ”ja blev glad när jag tänkte på vår bebis”. Så är det, en värme sprids i kroppen på oss när vi tänker på det lilla livet men det lilla livet gör inte vårt, eller iaf mitt, liv enkelt just nu.

I morse var det skola IGEN. Hysteriskt schema denna kurs. Lägligt? Nej! Så här mycket har inte jag haft på 3,5år. Hela resan dit mådde jag jätteilla och det är så märkligt att jag alltid får tillbaka det där illamåendet när jag berättat för någon att det gått över. Jag har varit fri i ca en vecka och berättade lyckligt, så typiskt att det ska komma tillbaka då. Satte mig ytterst i föreläsningssalen för att kunna rymma utifallattom. Det gick men jag rymde därmeot från eftermiddagen, åkte vid lunch. Så trött, så matt och inte alls pepp på att gå till kåren för att värma maten där en miljon studenter äter olika maträtter vilket betyder en miljon dofter vilket i sin tur betyder en miljon anlednignar att spy för mig. Åkte hem och hämtade min fina hund som nu ligger och snarkar högt jämte mig i soffan.

Gnäll nummer två är svanskota/höftben/ryggslut eller var det nu gör ont. Mest svanskotan tror jag. Ännu än anledning att jag inte gillar heldagar i skolan. Jag får så ont i svanskotan. I slutet hänger jag över bordet så inte svanskotan sitter mot stolen. Ibland när jag går strålar det en smärta genom höftbenet men det är inte så ofta. Förut var det mest på högersida så jag relaterade det till mitt fall från pallen som var förut men det har börjat bli på båda sidor nu. När jag ligger i sängen gör det ont i nedre delen av ryggen/svanskotan och jag vaknar även på natten och känner detta. Vet inte om jag vaknar för att det gör ont eller vaknar ändå. Det är ingen galet brutal smärta men heller inte skönt. Värst är iaf svanskotan när jag suttit för länge. Om ni säger ngt om foglossning håller jag för öronen, bara så ni vet.

Idag går vi in i v.15 och jag tycker att veckorna går fort. Kanske kommer jag inte säga det där borta i juni så passa på och njut av att höra min postiva anda om att det går fort nu :)
Idag känns det som fredag eftersom jag otroligt nog varken har skola eller jobb imorgon. Jag och Scilla ska läsa kommentarer till socialtjänstlagen, det är knappt 300sidor kvar att läsa. Jag har kommit ifatt ganska bra i alla böcker tack vara att jag åkt tåg, mycket bra :)  Boken Nya sociallagarna är dock 700sidor lång och med ganska liten text så jag tycker sådär om att släpa den mellan väsby och etuna...tung är den!

De som vet om graviditeten säger att det syns, hört det från flera håll nu. Själv märker jag förstås att det händer saker med kroppen och har gjort det en tid, kläderna sitter inte som de gjorde förut :) Däremot skulle jag absolut kunna dölja det och bara se "lite tjock ut" men jag har inge behov av att se tjock ut....hellre misstänkt gravid ;)
Har en del byxor som är lågt skurna samt en del med resor vilket är bra, dessutom har jag fått låna ”belly-belt” av en snäll klasskompis. Känns inge kul att handla nya kläder redan nu och för tidigt att hoppa in i mammabyxorna jag lånat av svägerskan så perfekt när det finns andra lösningar. Måste till syster också för att se vad hon hade att låna ut till mig, samt tillbaka till svägerskan och se vad mer hon hade hemma som jag inte fick med förra gången. Jag är så lyckligt lottad :)

I fredags hände något konstigt. Så klart händer inte ”konstiga saker” vid bra tillfällen någongång...Jag och min grupp skulle redovisa inför halva klassen. Jag gillar inte att redovisa men kände mig otroligt lugn hela dagen och även när jag ställde mig framför klassen. Jag hade en sådan liten snutt att säga så det var ingen stor grej. När jag står där och de andra som är före mig pratar börjar det snurra och göra ont i huvudet och jag känner ett illamående krypa på. När det närmar sig min tur vill jag helst kasta mig över en papperskorg och kasta upp hela lunchen. Jag tar mig igenom mitt lilla stycke iaf och då är det dags för frågestund, dvs övriga klassen får ställa frågor på det vi sagt. Då börjar det svartna för mina ögon och mitt synfält krymper allt mer. Läraren hade ställt upp stolar bakom oss och tillslut blir jag tvungen att sätta mig ned. Efter en ganska lång stund gick det över.
Detta har hänt en gång tidigare för några veckor sedan. Då var jag ute och gick med vovven och från ingenstans kom det över mig precis som nu.
Kroppen är konstig!

Annars mår jag prima! Haft en skön helg utan stora barvader vilket behövdes. Längtar ihjäl mig till ultraljuds tiden, det gör både jag och Andreas. Jag älskar att ligga i sängen och prata med honom om framtiden och våra planer för att bebisanpassa lägenheten. Han är så fin mitt hjärta och kommer bli en fantastisk pappa! Hoppas han får inspiration att plita ned lite av sina tankar här i bloggen med. Jag vet att han har massa tankar och redan när bloggen startades gjordes en kategori för honom så man lätt kan klicka fram mina inlägg och hans. Det är kul för ens egen skull om inte annat och se hur man tänkte och kände, även om man bara delar med sig med några rader ibland.

Så går vi in i v 14 imorgon, tiden springer på. Jag hade bestämt att jag skulle ta det lugnare framförallt när det gäller jobb men jag är dålig på det. Det är svårt att inte jobba när man har världens gulligaste kollegor!  Har väl däremot blivit lite för lite läsa i böckerna men det där med förvaltningslag och sekretess, det kan ju jag redan utan och innan...........
Bilresan till Eskilstuna igår var hemsk. Frukosten ville vandra upp i princip hela resan men jag kom fram utan stop otroligt nog och när jag satte mig i föreläsningssalen mådde jag helt okej. Annars så har illamåendet i det stora hela givit med sig, iaf om man jämför med förut.

Jag blir varm i hela mitt hjärta över att alla blir så otroligt uppriktigt galet glada för vår skull. Det är inte bara ”grattis” och en kram utan totalglädje. Det är roligt att berätta när man får så härlig respons.  Tänk att man har så mycket fina människor runt sig!! Tänker inte bara på responsen om bebisen utan i allmänhet. Jag känner mig lyckligt lottad över att jag har så många fantastiska människor runt mig!

Dålig uppdatering för att vara mig men så har också skolan sparkat igång igen och det med besked! Hårdare krav på närvaro, seminarium tidigt i kursen och mycket att läsa, tjohooo :) Dessutom jobbade jag heltid förra veckan och har lite för mycket även denna men detta funkar inte ihop med studierna så får blir mindre jobb nu. Skolan är viktigast kombinerat med min hälsa och jag märker att jag verkligen inte orkar hålla samma temo som jag brukar. Kroppen är ju också klok helt klart! Efter 8 dagar utan en ledig dag och vissa dagar som jag varit hemifrån 12-13 timmar (mer?) fick jag en hemsk huvudvärk och förkylning. Låg i sängen och stirra upp i taket och somnade innan åtta i söndags. Det gjorde att jag missade min gudsons 1års dag vilket det verkligen inte var värt!! Tror däremot att Adam brydde sig betydligt mindre än vad jag gjorde, han visste inte ens att han blev äldre så jag kan helt klart kompensera med att busa extra mkt nästa gång vi ses!
Har under veckan lyckas ta mig till Esktilstuna och till jobbet iaf och mår helt ok på dagarna. Det är framförallt på kvällarna som huvudvärken smyger sig på.
På underbara fredag ska jag inte åka någonstans alls. Hämtar vovven imorgon efter skolan och sen ska vi bänka oss i soffan. Hon och jag ska läsa ifatt de ca tvåhundra sidorna jag hamnat back för att jag jobbat för mkt. Det blir latadagar även om det innebär hårdplugg i form av läsning. Juridik minsann.

Magen mår prima. Halsbränna så det räcker och lite till men illamåendet har nästan givit med sig helt. Tack, tack, tack!!! I min seminariegrupp är det en 2veckors med (givetvis är det mamman som är med i gruppen men det fattar ni nog), så otroligt minimini att det är svårt att förstå. Fast Andreas plocka tillbaka mig på jorden när jag kom hem och berättade hur söt och mini bebisen var. "Tror du mamman tänkte att bebisen var liten när hon höll på att föda!?".

Ska snart krypa till sängen bara håret torkat. Inte bra att somna med fuktigt hår, redan provat det en gång denna vecka. Ílla!

*Vink vink*

”Doris, kan du inte klämma ut den där bebisen nu, jag vill inte vänta till augusti”.

”Det är nog inte så bra, den kommer ju inte klara sig då ;P”.

”Nej jag vet men jag vill träffa den nu, jag är redo nu, jag har aldrig kännt mig så här redo. Jag har förstått först nu hur redo jag är. Jag längtar”.

<3

För att få barn tidigare hade vi behövt bli gravida tidigare, förstås, men det hade inte jag velat och troligen inte Andreas heller.  Vi behövde vår sommar först. Vi får höra nu att vi ska passa på. Passa på att göra vadå? :) Det är väldigt svårt att passa på att leva loppan när man inte exakt vet vad man offrar och framförallt bara längtar till bebisen ska ta upp all ens tid. Det är ju först efteråt man blir medveten om vad man ”borde” ha gjort.
Det vi däremot passade på med var vår sommar. Vi hade verkligen den där ”sista, fria sommaren”. Bröllopet med stort B utmärkte förstås allt och jag pesonligen tyckte det var skönt att inte ha några barn då. All fokus låg på varandra. Det fanns inga andra att ta hänsyn till. Ganska skönt om man får uttrycka sig egoistiskt, och det tycker jag man får en sådan dag :) Sedan fortsatte sommaren i bröllopsanda. Många mysiga, varma dagar på landet med familj och vänner. Mysiga med vin o stoj men också sol och bad. Jag kunde förlora mig i böcker och låta näsan lapa sol i timmar utan att något störde mig. "Landet-gänget" åkte på en fantastiskt RIGA-resa!! Det kostade på för att vara så kort men väl värt det!!
När vardagen kom kunde jag jobba, handla en sushi påvägen hem och sen ta ett glas vittvin fast det var mitt i veckan.
Göteborgsresan <3 Vad underbart vi hade där. Bilanandet var supermys, lekte på lisseberg med minna o lenita, shoppade, åt gott och drack drinkar & vin. Det blev nog mycket vin hela sommaren, måndag, tidag, fredag, lördag och ibland dagarna därimellan. Jag passade verkligen på.  För om det var något jag visste så var det att detta var sista somamren. Jag var ganska övertygad om att vi skulle bli gravida innan nästa sommaren, dock inte lika säker på exakt när vi skulle sluta med pillerna eller att det skulle gå så otroligt fort när vi väl började försöka.

Jag (eller vi båda) fick en kort tvekan ganska kort innan vi blev gravida om vi ändå gjorde rätt. Det tog snurr i skallen. Som jag skrivit tidigare är det rätt svårt och stort att planera ett barn. Vi har väntat och fast vi är överrens om att det inte finns någon perfekt tid är det nog den vi väntat på. Eller något form av tecken som talade om för oss att det är dags nu. Något tecken utifrån fick vi aldrig men däremot innifrån. Vi har väntat länge men vi har också gjort en massa roliga saker som fått oss att växa tillsammans. Vi har gjort dumma saker och vi har gjort bra saker men allt vi har gjort och upplevt har behövts. Det hade säkert gått kanon om vi skaffat barn för fem år sedan med men vem vet om jag utbildad mig då? Jo det hade jag nog men det hade varit knepigare. Ett större pusslande i ekonomin och betydligt tyngre.

Vi passar nog inte på så mycket nu men vi har ju passat på i 10år.

Vi har fortfarande tavlor vi inte fått upp hemma + bröllopsfoton. Vi betalade inte dyra pengar för en fotograf för att ha fotona i en låda ;) Så planen är att rama in och hitta bra ställen att sätta upp på utan att väggarna känns röriga.
Klättrade upp på en hög pall igår för att hålla upp en av tavlorna. När jag klättrar upp tänker jag "hmm, jag kanske inte borde klättra runt på saker nu", men nästa tanke var (ursäkta ordet men det är min uppfattning som jag skulle känna om mig själv) "en sån tönt som plötsligt inte kan göra någonting för att hon blivit gravid". Så jag står där uppe och inser att den ena tavlan är för stor för att sitta ovanför dörrhållet men den andra passade bra. Sen vänder jag mig lite om och plötsligt står jag inte längre på pallen. Jag ligger på golvet. Pallen är klyvd på mitten(!) En av pinnarna under hade gått av vilket antagligen gjorde tyngden för stor.

Första tanken "min bebis!!!!". Jag hade inte fallit på magen. Höger armbåge tog hela min tygnd och sedan höften på högersida. Inget mot magen. Jag börjar gråta i panik och lägger händerna runt magen som om det är den som har ont och i huvudet tänker jag bara bebis, bebis. bebis. Hade aldrig trott att jag skulle regaera på detta sätt.
Jag som säger att det "bara" är ett foster nu, får man missfall är det menat så...men det är skillnad om naturen tar ifrån mig barnet än om jag är orsaken till det, även om jag förstås inte trillade med flit.
Jag var chockad långt efteråt och jag har ingen som helst aning om var min reaktion kom ifrån. Låg i badet sen och bara grät. Av rädsla och lättnad över att jag inte hamnade på magen iaf. Nu vill jag bra att den där ks-tiden ska vara någon gång så jag får höra hjärtljuden men det är evigheters evighet tills dess :(


Må gott!

Igår var vi i Kungsängen och passade Negussiebarnen. Som alltid fullrulle och väldigt roligt :D Vi var där i många timmar men tiden sprang på. Det är väldigt lätta barn att passa även om ljudnivån blir högre än vi är vana vid. Denna gång var jag inte så trött när jag kom hem ändå :)

När N&E kom tillbaka stannade vi en stund till och umgicks. Jag fick massa "mamma-tidningar" av Nettan så nu har jag att läsa :) Dessutom har hon rensat i garderoben och jag hade en stoooor IKEAkasse med mig hem fylld med olika storlekar mammakläder. Så glaaad, så glaaaad. Det var rena julafton för mig :) Har gått igenom en del och det är massa fint, en hel del som kommer att passa väldigt snart. Andra saker får vänta lite. Ska sortera efter storlek så jag inte missar någon storlek under mina månader som jag blir stor... 
Måste rensa i garderoben och göra plats för dessa. Sommarkläderna som jag garanerat inte kommer kunna ha la jag ned i en flyttkartong i förrådet när jag kom hem från Dominikanska. Tror dock det finns en hel del mer som jag skulle kunna plocka undan tillsvidare. Dags att köra en rens och slänga kläder med.
Det blir dagens mål!
Nu väntar promenad med vovven!!