Tresamhet

Jag bröt ihop en stund och det var ganska skönt. Få ut tårar och känslor som trängts på insidan. Jag är trött och det är grunden till det mesta. Det är svårare att stå emot press när man är psykiskt trött. Att ta sig hem idag var ett stort projekt. Jag drog en nitlott när jag hamnade på en ersättningsbuss. Stackarn som körde brukade inte lämna Eskilstuna eller iaf inte Strängnäs, resan tog 2,5h. I Väsby väntade ett föreningsmöte med information som stambyte osv. Behöver jag säga att jag blev sen?
På bussen gnällde folk över att föraren körde omväg men de kunde inte tala om hur man skulle köra för att komma fram snabbare. Backseat drivers......

Egentligen så är det inget som händer nu som är omöjligt att hantera. Inget av det alls, när det kommer ensam eller iaf två och två. Nu händer allt på en gång som det nästan alltid gör. Då knäcks jag en stund för att sedan resa mig ännu starkare efteråt! Antar att graviditeten både gör mig känsliagre och tröttare, därför hamnar detta inlägg.

Det som väger på min axlar är bl.a. seminariet imorgon som jag inte alls skulle bry mig om en vanlig vecka. Nu känns det som jag knappt hunnit förbereda mig och samlat tankarna, jag gillar inte att göra saker ofokuserat och oförberett. Det är dessutom massor med andra gruppsaker hela tiden. Oftast små saker som diskussioner ett par timmar innan återsamlig i klass. Jag har varit så borta den framförallt senaste veckan att jag knappt haft något att säga. Senaste diskussionen vet jag inte om jag bedrog till något. Minns i princip inget från eftermiddagen.
 Nästa vecka börjar nästa block men ännu mera uppgifter och hårt schema. Det är en kanonkurs som redan givit mig massa kunskap, kanske den bästa under mina fyra år, men tidspressen är för hård. Det är för mycket uppgifter, föreläsniningar, seminarium och läsning. Även om man inte jobbar. Även om man inte är gravid. Även om man viger varenda minut åt skolan.
Tågresorna är bra. Jag sover på ditresan och jag landar mentalt på hemresan. Hinner tänka, reflektera, samla mig lite. Ofta pluggar jag. Imorgon vågar jag inte lita på tågen eftersom vi är första grupp att redovisa. Kör bil vilket är skönt eftersom jag inte behöver passa någon tid MEN hade velat åka tåg för att förbereda mig för seminariumet. Dessutom måste åka tidigt för att få parkeringsplats + att det säkert är halt (och dyrare än tåg).

Stambytet. Pengar. Vi har pengar sparade för att vi ska köpa en bil och för att bebis ska ha lite trygghet. Vi har inte pengar sparade för ett helt kök även fast det skulle bli ett IKEA-kök. Då måste vi dryga ut lånet eller hoppa över bilen. Inget känns sådär jättekul. Snabba beslut krävs. Samtidigt som mitt huvud snurrar av skoluppgifter och jobbansvar. Jag vill säga ja hela tiden, jag vill vara överallt för att jag tycker att det är roligt och jag är seriös med skolan.
Jag vill inte sitta och kalkylera köksbudgett och planering av skåp och spis men jag vill gärna ha det fint och klart när bebis kommer. Huvudvärk. Eller snarare knip i magen för det är där det händer något. Är det Liten som redan nu talar om att jag ska sakta ned lite. Jag vet det redan men just nu kastas allt i ansiktet på mig och jag hinner inte ducka.
På det så har Andreas chef önskemål om att vi ska flytta vår första ul-tid på KS en vecka innan tiden är akutell. Jag har anpassat mig i skolan för att vara borta, jag har räknat ned OCH jag tror att det är oerhört svårt att flytta en tid en vecka innan. Vi är dessutom redan i v18 imorgon och vill inte ha passerat halvvägs innan ul-tiden...Jag blev ledsen över att han överhuvudtaget frågade. (Säger ju att jag är känslig!).
Det går inte att göra alla nöjda hela tiden. Denna tid fick vi i början av januari och med vi menar jag även Andreas chef.


Jag är trött. Jag orkar inte sammanfatta mig.
Det får vara långt och osammanhängande.
Skönt att ha låtit orden lämna huvudet!