Tresamhet

Idag gjorde det så ont att tanken faktiskt slog mig att jag kanske höll på att förlora embryot, ändå var det något inom mig som sa ”nej, andas bara så går det över snart”.
Det gör ju ont ibland när livmoder växer och fostret, tarmar och annat maginnehåll ska sammas om samma utrymme, ett utrymme som dessutom inte blivit större än. Skillnanden dennav gång var att det höll  i sig längre. Jag låstes i det läget jag var i när smärtan kom och höll sedan den positionen i vad som iaf kändes som många minutrar. Jag har aldrig haft en liknande smärta och det strålade mot svanskotan vilket det kan göra när man får ett mf. Kom dock inget blod och har fortfarande inte kommit något blod flera timmar senare.

Jag bad Andreas kolla runt på nätet och min symptom stämde på många som sedan gått igenom sin graviditet utan komplikationer men läser man om mf stämmer även den texten på mig. Det är svårt när man inte har något att jämföra med. Jag tror iaf inte att det är något. Jag har varit förstoppad i några dagar och efter smärtan så kom det som behövde ut, ut. Gissar att det förstärkte det som gjorde ont i magen.

Man ska ringa/åka in om man det känns fel och annorlunda. Allt som händer i min mage är annorlunda :) Största anledningen att åka in är för att lindra oro, man ska inte sitta hemma och vara hysteriskt. Det har jag inte varit, jag somnade på soffan nästan direkt efteråt och sovit i 3-4h med bara korta uppvaknannden. De gör inte mkt om man åker in men om smärtan kommer tillbaka ringer jag och hör med dem imorgon, då är det vardag med.
Pratade med en kollega häromdagen som började blöda så kraftigt att alla trodde det var ett mf, hon var i v9 som jag är nu. När hon åkte in fick hon ligga på en brits och bara vänta länge. Andra akuta fall fick gå före eftersom man ändå inte kan stoppa ett mf om det skulle vara så. Vilket fall gick det mycket bra och hennes bebis föddes i sommras, frisk på alla sätt.

Tröttheten är fortfarande det mest utmärkande och att jag börjat kräkas på morgonen. Jag har jobbat på Grimman under veckan och det har väl förvärrat. Jag börjar 7.15 där och det är alltid svårt att äta på morgonen vilket gör magen orolig. Det jag har ätit har iaf inte mer än landat i magen innan det vandrat uppåt.
Tröttheten kan jag se en fördel med faktiskt. Jag har inga som helst sömnproblem längre. Faktum är att jag allra helst vill lägga mig direkt när jag kommer hem från jobbet :D men till framåt 21 har jag lyckats hålla mig vaken de flesta kvällarna...

Andreas har verkligen underlättat för mig. Han har kört mig varje morgon. Till och med måndagen då han inte alls behövde åka så tidigt och torsdagen då han (och majoriteten i Sverige) var ledig. Underbart! Så otroligt skönt att slippa gå till stationen och sätta sig på ett tåget när man precis kräkts upp hela magsäcken och dessutom är osäker på om det ska komma mer.

När det gäller tröttheten och illamåendet för diverse maträtter och dofter var jag lite orolig för nyårsafton men den oron var helt obefogad. Hela dagen var väldigt bra. Jag mådde bättre än de andra mornarna och var piggare än de andra dagarna. Väl hos Minna och Sebbe såg allt bara sååå gott ut och passade uppenbarligen perfekt för mitt gravida mående =) Oxfilé är väl sällan fel iof ;) men eftersom jag fått kräkreflex på de mest oväntade saker var jag lite orolig.
Tröttheten infann sig inte alls och när de icke gravida gästerna ville åka hem var jag fortfarande i prima form. Eftersom vår parkeringstid gick ut i samma veva pallrade vi oss iaf hem istället för att förlänga tiden. Kanske var det bra ändå för när jag kom hem insåg jag att jag varit igång i 22h.

Folk drack vin och alkohol i andra former men jag kände faktiskt inget sug alls. Visst såg det gott ut med rödvin, det gör det alltid, men inte så att det var jobbigt. Jag hade med mig massa gott att dricka och blev berusad av sällskapet istället. Hade en väldigt bra nyårsafton på alla sätt!!




En sak till är jobbig och det är att mina bröster expanderar. Det är inte alls nödvändigt. Det räckte mer än väl med hur det såg ut innan. Mina bh:ar sitter inte som de gjorde innan och jag kan ju inte springa och köpa nya nu som kommer sitta dåligt om en månad igen. Jobbigt!! Minna hade två som hon inte trivdes med, de är just nu de bästa jag har :)

Jag är fruktansvärt trött efter en arbetsdag. I söndags jobbade jag med alltför slitna skor vilket resulterade i att jag var helt slut även medan jag jobbade, både i kropp o själ. Jag brukar fixa det här utan problem så vissa spår lämnar graviditeten.
Halsbrännan gör också att jag vill dricka vatten, inte för att det hjälper men det blir att jag dricker mer iaf. Naturligt nog vill vattnet ut igen så toabesöken blir lite tätare. Dessutom är det väldigt skönt att få sitta ned några sekunder så jag kissar gärna även när jag egentligen kan hålla mig längre ;P
I söndags ledde det till att min chef kom fram till mig och tittade på mig med medlidsamma ögon och frågade ”är du dålig i magen Camilla?”
Jag fattade ingenting, hade inte ens tänkt på att jag gått oftare och vem skulle seriöst hinna göra tvåan på mindre än en minut?

Vi får se hur länge vi lyckas hålla detta hemligt. Tydligen lämnar jag små spår efter mig. Det är nog en tidsfråga innan alltfler lägger ihop 1+1.

Jag tror jag mår väldigt bra jämfört med många andra om man ska tro forumen. Jag är obeskrivligt trött men det är värst när jag bara är hemma...de dagar jag jobbat har det gått jättebra. Jag springer på som vanligt och jobbar snabbt. När jag kommer hem däremot....sussar gott så fort huvudet når kudden :) men det är bara skönt!!

Illamående. Mjo. Något är det men jag kräks inte och såå farligt är det inte. Däremot har jag ingen matlust och det är ju jättekonstigt för att vara mig som älskar mat. Jag är inte sugen på någonting och har svårt att få ned maten. Inte bra. När jag inte äter ordentligt och regelbundet går jag upp i vikt och jag har fortfarande semesterkilon kvar =S Så jag vill gärna äta bra och återgå till normalvikt innan gravkilona börjar komma. Annars kommer jag bli en stor köttbulle som rullar fram :P


Berättande. I nuläget vet våra båda familjer om och Minna & Lok. Jag har dessutom precis berättat för Tommy. Jag tycker det är svårt och läskigt att berätta, ingen aning om varför. Kanske för att det fotfarande på många sätt är otroligt overkligt. Det kommer... =)

Första MVC besöket avklarat :) Både jag och Andreas tyckte väldigt bra om barnmorskan vilket förstås känns väldigt tryggt. Vi fick massa information men det mesta hade jag redan läst mig till via Internet men det är skönt att få det dubbelt samt bekräftat. Internet är ju trots allt Internet....
En röd mapp har vi med oss hem med saker att läsa så det är bara att börja plugga in hur jag borde må varje vecka och hur förlosningen går till.

Mina värden och blodtryck var bra, hon var bara lite bekymrad över mitt socker....men den gåtan löstes när jag fick erkänna min 33cl 7up till lunchen. Jag brukar inte dricka läsk på vardagar och 7up är inte ens gott...men jag visste att det skulle bli tight med tiden mellan jobbet och mvc så jag hade gjort i ordning en baguett till lunch att äta på tåget för det var billigast och snabbast...och så var det då den där läsken till :D
Blodproven från labbet tar lite tid att få svar på men hör jag inget var även dem värdena bra. Jag är inte specielt orolig.

Nästa gång vi träffar vår bm är först i slutet av mars faktiskt men vi hade bara att ringa eller komma ned om vi kände oro. Bebisen växer och det är inte så mycket man kan göra under tiden, så länge allt känns normalt. Till nästa gång kommer man med säkerhet att kunna lyssna på hjärtljud o.dyl.
Innan dess kommer vi även att åka till KS för en grundlig koll på bebisens organ osv men det är rätt långt dit med, någon gång mellan v.16-20. Vi går in i v7 imorgon så det känns som en evighet dit :(
Man får även boka in tid med läkare när som helst under graviditen. Hon frågade om jag ville göra det nu men jag såg ingen anledning. Det är väl först om det blir problem som det känns aktuellt. Så tänker jag nu iaf.

Beräknad födsel baserad på min senaste mens är 4 augusti men det kan förstås ändras. Även det datumet hade jag tagit reda på via Internet :) Det finns så mycket fiffiga uträkningar och sidor man kan använda sig av... :P Vi hoppas att bebisen kommer före eller efter 7 augusti iaf för då ska den blivande pappan på Sonisphere. Han vill väldigt gärna få fullfölja hela festivaldagen utan att en hysteriskt blivande mamma ringer och säger att vattnet har gått ;)
Ska kanske tillägga att det var jag som insisterade att han skulle köpa biljett även fast det är riskabelt. Sannolikheten att bebisen kommer då är minimal och händer det så händer det! Jag behöver ju inte sitta ensam om jag är höggravid och Andreas skulle komma lika snabbt till sjukhuset  om han är i stan. Så ingen behöver sparka bak ut eller skrika oansvarig!

Vi har varit på middag och jag är ganska så säker på att de vet att vi ska ha barn, eller att det är på gång. Många blir ju nykterister redan när det börjar försöka bli gravida har jag förstått nu i efterhand. Vad dålig jag känner mig :P men jag hade ju tänkt efter nyår....till och med barnmorskan var imponerad över att det ju så fort för oss.
Iaf, jag fick en blick när jag tackade nej till vin. Andreas var korkad nog och säga "jag kör" innan jag hann säga det =P Vilket fall var det vänliga nog att vara diskreta och låtsas som ingenting, men jag såg blicken ;)

I lördags hade jag min första ”ofrivilliga” nyktra utgång. Det var julbord med några chefer och anställda ur Arkenkedjan och vi åt på Stadshuskällaren. Marie betalade. Det var verkligen jättemysigt och fint där! God mat också förstås! Hade nog lite flyt att det inte var fler folk för vi fick ett eget rum så vi slapp störas av andra :) Alltid skönt. För mig var de flesta obekanta men nya ansikten är alltid roligt. Eftersom jag inte kände så många och inte brukar gå ut med någon förutom Marie så kom det inga frågor om varför jag inte drack. Det var heller inte sådana dära jobbiga människor som ska hetsa en att dricka bara för att det är julfest.

Problemet med att vara en person som inte spottar i glaset är att det lätt blir misstänkt när man plötsligt inte dricker. Framförallt när man är nygift och varit tillsammans i närmare 10år. Det är flera år sedan folk började fråga när vi skulle få barn. Visst har det hänt att jag gått på fest nykter men inte så ofta. Jag har inte haft körkort så länge så ett glas vin har jag tagit för sällskapets skull även när jag haft för avsikt att vara nykter. Jag hade planerat att börja vara nykter allt oftare efter smekmånad och nyår men ändå dricka då och då för att förvilla omgivningen, men jag hann inte... ;P

Vi fick glögg när vi kom och här fick jag inblick i den fd alkoholistens komplicerade värld. När servetören skulle ställa ned mitt glas frågade jag om alkoholfritt för vi hade inte fått någon information om vad som serverades, ”det finns det också” svarade servetören då men han hade inget alkoholfritt alternativ på brickan och han frågade inte någon om de ville ha med eller utan alkohol. Han bara serverade. Allra sist kom han ut med ett glas alkoholfritt till mig. Jag gillar inte att de helt naturlig serverar glögg med alkohol utan att fråga. Glögg är en dryck som många till och med tycker smakar bättre utan alkohol. Man kan också få för sig att det är alkoholfritt när de inte frågar. Många nykterister har trillat dit på champagneskålen på bröllopet för att de vill smälta in och har sedan hamnat i baren hela natten. Dörren till alkoholismen står alltid på glänt.
Så även glöggen kan ställa till det för många nybliva nykterister och även för mig som nyligen blivit gravid och inte vill göra stor notis av att jag inte dricker.

Efter maten ville några ha baileys och Marie kom fram till mig och kollegan och frågade om vi ville ha. Marie hade innan sagt att hon inte kunde bjuda på massa alkohol, ville vi supa fick vi supa för egna pengar, vilket passade mig utmärkt eftersom jag då kunde skylla på ekonomin. Det sprack när hon ville bjuda på en stor baileys till efterrätt.

Marie: Vill ni ha baileys?
Anna: Ja tack!
Camilla: Nej det är bra för mig.

Maria tittar förvånat på mig. Hon har sett mig hälla i mig shot efter shot och sen en flaska vin på det och sen några shots till.

Marie: Är du säker?
Camilla: Ja! Jag har varit nykter hela kvällen, dumt att ändra det nu..

Marie är inte känd för att vara diskret, det vet alla som känner henne, så jag bara vänta på att hon skulle skrika rakt ut över hela bordet ”är du gravid!!!!??”. Hon gjorde inte det. Tack o lov! Hon viska inte ens. Eller frågade dagen efter när vi jobbade ihop. Men då var hon iof så bakis så tankarna gick nog inte rakt. Vi får se om det kommer någon fråga under de närmaste dagarna när vi jobbar...

Imorgon är det dags för första mvc tiden och jag tror det kommer bli mer verkligt för oss då och på så vis lättare att berätta för några till. I nuläget vet våra båda familjer och två kompisar. Det är inte på något sätt mer tryggt efter vi varit på mvc men det känns ändå så :P och som sagt så blir det mer verkligt om inte annat vilket kanske gör det lite lättare att formulera orden och berätta för fler.

Vi har delat en längtan. Hon och jag. Vi har pratat om framtiden. Om att det skulle vara kul att vi väntade samtidigt. Fast jag vet att hon pratat om det med andra tjejkompisar med. Jag vet att jag pratat om det med andra tjejkompisar. Det är något som tjejer gör. Vi tycker om att planera i framtiden och vi delar gärna upplevelser med tjejkompisar. Verkligheten är inte lika lätt att kalkylera. Tjejkompisar som fortsätter vara tjejkompisar när de får partner så partnerumgänge bildas. Sedan när de kommer knoddar väntar tjejerna samtidigt för att slutligen se barnen leka med varandra medan de växer upp. Drömscenario, inte verklighet. Hur många par fortsätter ens vara par?
Statistiken ser trist ut...

Vilket fall. Vi har som sagt längtat tillsammans och som jag upplever det känt på ungefär samma sätt. Jag skrev om en avundsjuka i bloggen och hon säger ”Det första du skrev känner jag precis igen mig i ... det måste vi prata mer om snart... över VINGLAS innan det är försent :P haha”.
Så det gjorde vi och det är på gränsen att jag nästan var gravid då. Så konstigt det kan vara. Då hade jag inte en tanke på att det ens kunde vara så. Vi pratade om massa annat med förstås men bl.a. om att vara redo och så den här eviga längtan.

Bland mina vänner är hon en av de yngre. Inte för att ålder på något sätt spelar roll men i det här fallet tycker jag det är intressant. Jag känner nämligen ingen överhuvudtaget som har bättre hand om barn än henne. Möjligen min syster men hon har nästan dubbla livserfarenheten och jobbat med barn sen 90-talet (längre?) samt universitetsutbildning inom pedagogik och läser nu lärarhögskolan parallellt med dagisjobbet. Just det, hon har tre barn med.
Så då tycker jag det är ganska imponerande att en 23åring har den fantastiska förmågan. Hon kommer bli världens bästa mamma. Det är jag säker på. Eftersom jag vet hur redo hon är, hur mycket hon vill och hur mycket hon längtar så kändes det svårt att berätta att det var dags för mig. Jag visste att hon skulle bli glad för min skull. Överlycklig. Men jag lämnade henne ensam med sin längtan. Även om hon har fler vänner som inte har barn och som säkert  kan längta tillsammans med henne blev jag ännu en i raden som gick före henne i kön. Ännu en som säger ”jag är gravid”.

Men vet ni vad? I min fina väns ögon såg jag 99% glädje och 1% längtan. Hur mycket vi än pratat om att vi avundas andra såg jag inget av det i hennes ögon. Det enda personliga jag såg var 1% längtan.
Jag har en fin vän som kommer att vara ett fint stöd under mina 9 månader och slutligen kommer hon att bli en helt fantastisk gudmor till mitt och Andreas barn!

Jag är så glad att jag har Minna!

<3

Vad gjorde man innan Internet? Jag läser bloggar, jag läser forum och jag läser på hemsidor om graviditet. Jag är vetgirig. Vill veta allt, allt, allt. Det verkar finnas mycket oro om missfall, vilket jag kan förstå. Framförallt om man haft problem tidigare. Jag för min del känner inte någon oro.

Jag mår väldigt bra. Utöver halsbränna är det ingen större skillnad alls. Jag var trött en period under resan vilket jag kopplade till jetlag, och det kan fortfarande ha varit problemet! Det är dessutom en årstid då alla, precis alla, är trötta. Det är ingen som noterar om jag säger att jag är väldigt trött, inte ens jag själv.

Något känner jag i kroppen dock. Det är svårt att sätta ord för jag vet inte själv vad det är men det händer saker i mig. Mycket är på det menatala planet. Jag är dessutom en person som känner och mår genom magen. Är jag orolig är magen orolig, är jag glad är magen glad osv. Min styrka i nuläget är iaf att jag är lugn.

Hittade pyttelite blod i trosorna imorse. Det var först efter bad och fix som jag kom på att jag kanske ändå ska läsa lite om mindre blödningar under graviditet. Vet att jag skummat över det tidigare utan att reflektera närmare. Det stod att det var naturlig att känna sig väldigt orolig och att man kunde ringa mvc om man ville prata. Nej. Så kände jag inte. Absolut inte. Det stod också att det var väldigt vanligt och att det inte fanns någon anledning att kontakta någon om det inte fortsatte eller var rikligt. Jag har ingen blödning alls, det var bara det där lilla torkade från i natt. Ingen fara på taket med andra ord.

Skulle det vara fara på taket. Skulle det värsta inträffa och vi skulle få mf så skulle jag vara ledsen men jag skulle också se det som naturens makt att ta bort det som inte är friskt. För det är ju så att de mf som sker är i regel barn som inte är friska. Så säger dem iaf och jag väljer att tro på det.
Ett mf senare i graviditeten skulle förstås kännas mycket värre, det är skillnad att förlora ett foster innan v12 och efter v12.

Jag läste någonstans att så många som hälften av alla graviditeter leder till mf, varav de flesta sker under de allra första veckorna. Undrar om den statisiken stämmer. Otroligt många. O andra sidan så kan det ju vara så kanske att många får mf innan de ens vet att det är gravida, inget som säger att man ens tagit gravtest om det är så tidigt i graviditeten.
Vi försökte skaffa barn och hade med oss ett test på resan så jag kunde sluta dricka på en gång om det visade sig vara så, därav fick vi veta det så tidigt som det bara går att veta.

Direkt när jag fått beskedet, fast efter den där plötsliga skräcken som kom lika fort som den försvann, så kände jag mig mer unik och speciell än jag någonsin gjort tidigare. Jag växte några centimeter, fick lite rakare rygg och upplevde själv att jag hade en stolthet i blicken. Jag var speciell! Jag var gravid!

Ändå kan man väl inte vara mindre unik än när man blir gravid och ska föda barn. Om det är något som mängder med miljoner människor gjort och kommer fortsätta göra, så är det att sätta barn till världen. Det har nog funnits tillfällen då jag var betydligt mer unik :)

På samma sätt som jag kände mig unik när jag fick veta att jag var gravid så blir beskedet om ett väntande barn något som sprider glädje till ens omgivning. Ett planerat barn visar på tro om framtiden och ett oplanerat barn som behålls visar på precis samma tro om framtiden.

Det är helt enkelt så att ett väntande barn ger framtidshopp och glädje.
Det är kärlek och värme i luften.

Jag packade ned en förpackning med två test. Det är inte så länge sen vi bestämde oss för att sluta med piller. Inte alls. Dessutom så enligt min lilla kalkylator, som jag iof bara hade kollat över lite snabbt, så skulle det inte ens vara teoretiskt möjligt. Andreas har ju jobbat på annan ort en del samt långa dagar och sena kvällar. Vissa dagar har vi knappt setts.

All inclusive väntade på underbara Dreams Resport and spa. Vår smekmånad. På dörren hängde en hooneymoon banderoll när vi kom. Det väntades lyx och service och helt fantastiska människor. Jag ville dricka romdrinkar och vin men jag vill inte riskera en bebis. Tog ett test när jag kom ned. Fel. Jag tog ett test när våra väskor kom ned, de kom nämligen efter oss ;) Vilket fall var testet negativt.

Det gick en vecka. Ingen mens. Tankarna började snurra. Jag såg på Andreas att hans tankar också snurrade. Ändå vill man inte låta dem snurra ett varv för långt. Man vill inte bli besviken. Kunde det få vara så bra att vår dröm redan nu gått i uppfyllelse? Jag svalde tanken. Vågade inte. Ett par dagar innan hemresa var vi båda alltför nyfikna så jag gjorde ett test.
Det kom ett streck och det kom två streck.

Jag kände rädsla. Jag blev faktiskt fullkompligt skräckslagen för en sekund. Ska Jag? Kan Jag? Borde Jag? Vill Jag? Klart jag ska, kan, borde och vill! Det blev bara väldigt mycket känslor på en gång och vi har helt seriöst suttit ned och pratat om att inte skaffa barn. Att det inte var vår lott i livet. Sen pratade vi lite till och ändrade oss. Alla tankarna for i virvarr i huvudet när jag stod med testet i handen med de två strecken på. Sen såg jag upp på Andreas ansikte. Hans grönbruna ögon strålande och leendet lyste ännu mer än det brukar i kontrasten till den solbrända huden. Sen kramdes vi. Länge och hårt och all min rädsla och allt mitt tvivel var som bortblåst.

Jag ville ta ett test till. Bara för att. Så vi gick till den lilla shoppen på Resorten som även var ett apotek. Där uppstod en lite småpinsam incident. Egentligen inte för oss utan för tjejen i kassan som inte riktigt hade koll på sin engelska. Andreas fick upprepa sig ett par gånger och hon upprepade ordet några gånger....sen trilla polletten ned. ”preg....Ahhhhhhh, ohh...hihiiii”. Stackarn blev alldeles röd i ansiktet :)
Detta test var lite annorlunda och allt stod på spanska i beskrivningen men vi klurade ut det och efter en liten stund uppenbarade sig två steck även på detta test. Ännu tydligare denna gång.

Nu när  jag kollat på flertalet sidor när ägglossning sker osv så ser jag att min lilla uträkning inte riktigt stämde. Vilken tur :)  Har inte berättat för någon i Sverige än. Det är så tidigt. Däremot skvallrade vi lite där nere och det blev många kramar och gratulationer.
Ingen av oss har riktigt förstått vad den här nya resan innebär för oss.
Vi tittar på varandra och vi ler. Ord är överflödiga.