Nästa steg.
Vi har det väldigt bra, han och jag. Vi lever på ett sätt som funkar för oss, vi har ingen annan att tänka på. Vi är nygifta och lika galet förälsade som för nio år sedan. Eller mer förälskade. Det finns helt enkelt ingen annan som skulle göra mig lyckligare. Ska man då blanda in en tredje och kanske en fjärde person? Det är här det egentligen börjar bli lite för privat för att höra hemma i en blogg.
För drygt fem år sedan sa en vän till mig: "Camilla, det finns ingen rätt tid, du kan lika bra skaffa barn nu". Jag förstod poängen men höll inte helt med. Varken jag eller A har någonsin varit ute och festat varje helg, men när det varit fest har det varit ordentligt istället. Då, för drygt fem år sen, var det fortfarande lite för kul att spontant dra ut på krogen och dricka drinkar hela natten, eller gå på en fest man inte kände ngn på och inte veta hur man ska komma hem. Dessa saker är fortfarande roligt men med åren har jag kännt att dessa bitar kan avvaras. Det skulle inte svida om fredags-samtalet inte kom till mig därför att magen var så stor att jag inte kunde röra mig, eller för att en knodd krälar runt på golvet . Andra saker i livet skulle vara viktigare, och när man en kväll har den där barnvakten skulle festen kännas än mer speciell och kul!
Vi har varit tilllsammans länge. Vi är gifta, vilket var på tiden enligt våra vänner. Andreas har fast jobb, jag har tagit examen och vi bor i en bostadsrätt. Vad väntar vi på nu? De senaste framförallt året har jag rakt ut sagt att jag är redo. Att jag vill nu. Jag vill inte vara en gammal förälder, jag vill helst vara en ung förälder till och med, och det tror jag inte jag ens skulle klassas som nu. En ung förälder i dag är väl runt 20? När jag tittat på min omgivning som har barn har jag sett kärlek och lycka. Gemenskap, familj. Jag vill också skapa familj.
Och plötsligt blev jag rädd. För....jaa för vadå?
All kärlek jag sett hos mina nära förvandlades till bråk, problem och besvär. Griniga barn retar upp föräldrarna så föräldrarna bråkar. Ekonomiska frågor. Förhållanden som nästan spricker för att påfrestningarna blivit för höga. De har förlorat sin "egen tid" och de har förlorat "gemensam tid". De är inget annat än föräldrar.
Jag är rädd för att inte få vara Camilla. Få vara Fru. Få komma på att jag vill åka till Belize och dyka om en månad och tömma hela sparkontot. Jag är rädd för att det som idag är så vackert och underbart inte får blomstra vidare. Vi har blivit så vana att leva i tvåsamhet och bara ha varandra att tänka på.
Får man vara rädd, och ändå vilja?
